Jag hade fått ett äppelträd i gåva. Jag började göra i ordning en grop i trädgården, och när jag var klar tog jag upp trädet från dess förpackning. Än idag vet jag inte hur jag bar mig åt, men plötsligt lossnade mer än hälften av rotpaketet. Kvar på trädet var ett fåtal rötter. Jag började gråta. Helt enkelt därför att det slog mig vilken bra bild på mitt liv detta var. Jag hade med mitt vansinne ordentligt kapat mina rötter. Och jag kände att jag var på väg att dö. Detta träd blev en symbol för mitt liv. Jag planterade trädet, och bad innerligt och med tårar till Gud att detta träd skulle överleva. Och när jag bad så var det egentligen mig själv jag bad för.
Trädet överlevde. Trädet har till och med börjat bära frukt. Jag tittar till det då och då, och känner ett märkligt samröre. På något sätt har det trädet blivit en mätare för hur det står till med mig. Jag har överlevt mitt vansinne, jag håller på att slå djupare och djupare rötter i en mylla som jag kan leva av, och jag börjar till och med se frukt i mitt liv. Att det är skillnad på mitt liv, och att jag får göra skillnad i andras liv.
Då fylls hjärtat av tacksamhet.
