Målet med 12 stegsprogrammet är inte nykterhet. Nykterhet är i stället en resurs, en tillgång i strävan efter ett förändrat liv (de 5 tillgångarna enligt SLAA är nykterhet, möten/sponsorskap, stegen, service och andlighet). Målet är helhet. Inget mindre än så. Eller annorlunda uttryckt: målet är att den inre söndringen ska upphöra. Att vi till sist äntligen omfamnar oss själva och blir tillfreds med dem vi är, dem vi blev, och med livet som blev vårt. Att vi blir våra bästa vänner, att vi trivs i vårt eget sällskap. Att vi inte längre känner det inre tvånget att behöva fly ifrån oss.
Jag har börjat läsa en bok: Wholeheartedness, Busyness, Exhaustion, and Healing the Divided Self, av Chuck DeGroat.
Jag bifogar och kommenterar några utdrag från de första sidorna, som jag finner väldigt tänkvärda.
I grunden kan man säga att DeGroats definition av helhet kan sammanfattas i att ”know and be known”, alltså känna och vara känd. Helt enkelt att det inte längre finns massor med slöjor i min syn på mig själv eller min syn på andra. Jag kan se med en klar blick, och jag kan överge perfektionismen, och i stället omfamna hela mig.
Det är inte fråga om en käck ”vara mitt bästa jag”, eller ge sig ut på ett projekt för att höja sin självkänsla. i stället handlar det om ”a new kind of journey in which the goal of growth in self-esteem is replaced by a more generous and compassionate understanding of all that is broken and messy and unlovable within is.” Läs om citatet. Välvillig, generös, barmhärtig förståelse och omfamning av allt som är brustet, nedsmutsat och ”oälskvärt” i oss.
Resan i de 12 stegen följer det här mönstret. De 12 stegen erbjuder oss en spegel där vi kan se oss själva som de vi är. Maktlösa. Vansinniga. Drivna av harm, förbittring, rädslor. Fullständigt urspårade egon. Oförmögna att ”känna och vara kända”, utan tvärtom, i ständig flykt från oss själva i och genom våra relationer. Vi konfonteras med bristerna i vår karaktär. Med hur vi skadat andra. Vi inser att vi aldrig har varit i strid med andra, med världen. Utan vi har hela tiden varit i strid med oss själva. Vi konfronteras med nödvändigheten av att gottgöra dem vi skadat. Men denna till synes obarmhäriga skärskådning av det egna vansinnet, har aldrig som syfte att spä på det egna glödande självföraktet. Aldrig! Någonsin! Det är här den Högre Kraften kommer in. En Högre Kraft som är kärlek, som är nåd, som tänker goda tankar för oss. En som i ordets allra djupaste innebörd är med oss. Och vi inser att det enda sättet att bli hel är att erkänna hur trasiga vi är. Alla självhjälpsprogram som bortser från att blotlägga oss själva för dem vi verkligen är, kan bara producera sockervadd. Fluff. Härligt fluff måhända, men bara fluff. Bara luft. Det enda sättet att bli hel är att se och erkänna trasigheten. Först då kan vi på riktigt sträcka ut en barmhärtig hand till oss själva. Allt annat är förljuget. DeGroat fortsätter skriva, på ett sätt som var och en som krossats på de 12 stegen kan instämma med: ”My own journey toward wholeness feels less like a goal I’m attaining and more like a continual falling and falling which, paradoxically, leeds to surrender and self-compassion.” Surrender. Ge upp. Steg 3: ”Vi beslöt att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud, så som vi uppfattade Gud.” Och så self-compassion. Barmhärtighet. Vi lär oss att vi är fullständigt ansvariga för våra val. Men att det inte är vårt fel. Vi kunde inte annat. Vi led så fruktansvärt, vi hade gått igenom saker som vi ville glömma, vi kände oss så illa till mods i våra kroppar, i våra minnen, i våra känslor. Vi utagerade för att vi ville leva. Känna oss levande. Eller glömma. Låtsas ett ögonblick att ”det andra” inte längre fanns. Och det är där den här synen på helhet som en nåd som vi räcker ut åt oss själva, blir så viktig. ”Jag är helt och hållet ansvarig, men jag är också helt och hållet förlåten, och helt och hållet älskad”.
Alla vi missbrukare håller nog också med De Groat när han skriver att ”being known is a terribly uncomfortable thing”. När vi går på möten. När vi släpper in andra på mötena i vår värld. När vi avslöjar inför en sponsor det vi aldrig förr avslöjat för någon annan. Nog är det obekvämt. Men det är det vi behöver göra. Tillåta oss att bli kända. Inte som dem vi vill vara, inte som den bild av oss vi så gärna vill projicera, utan som dem vi är. Det är vår oförmåga att göra det som drivit en stor del av vårt missbruk. Nu ger vi upp våra försvar, våra murar, våra illusioner, våra masker. Antingen är vi dem vi är (dvs väldigt bristfälliga människor som bäst, i de flesta fall fruktansvärt tilltrasslade, ja, trasiga) eller låtsas vi vara någon annan (”allt är ok!”, ”jag mår bra”, ”jag har koll på läget”, osv…). Och när vi låtsas driver vi på vårt missbruk.
Jag avslutar med ett längre citat från boken, s 15 (alla tidigare citat är från sidorna dessförinnan): ”Here’s what I’m learning personally about wholeness. I’m learning that it can’t be managed. It can’t be scheduled. It can’t be attained in seven easy steps or three key disciplines. And while disciplines and boundaries and wise life choices are building blocks of a life well-lived, we learn wholeness, more often than not, when our boundaries are shattered, when our disciplines fail us, when our theologies stump us, when our supposedly wise choices betray us. We learn by un-learning, by stumbling and falling into the very thing, we attempted to gain on our own terms. This, I believe, is the deep wisdom of my Christian tradition. Like love, wholeness is discovered in a thousand disappointments, embarrassments, and missteps. It’s discovered as our egos are shattered in the inviting presence of Another, One who calls us to belong. It’s experienced as a unity within ourselves and with our world that is indescribably satisfying. While I sought to master Divinity, Divinity sought to love me. But it takes a lifetime to be broken of our ego-and-control- addictions, which do in fact lead to the madness of a divided life.”