Vi som arbetar i 12-stegsprogram är bekanta med HALT. Det betyder att man ska undvika situationer där man blir för hungrig (Hungry), arg (Angry), ensam (Lonely) och trött (Tired).
Igår kväll hamnade jag i en situation då jag var väldigt trött, ensam och hungrig. Inte arg däremot, men väl ledsen och bekymrad.
Min dotter har inte mått bra ett tag. Och vi var på BUP igår, och det bestämdes att hon behövde läggas in. Så det blev att fortsätta mot Jönköping, för att komma fram innan en viss tid. Det var inte riktigt planerat att det skulle bli så, och vi åkte därför utan packning. Jag sa till min dotter att vi skulle köpa det nödvändiga på plats.
Det är som alltid att saker och ting tar sin tid, så till slut, när klockan är ca 18:00 så lämnar jag min dotter på avdelningen för att handla.
På väg mot affären där jag tänkt börja handla, ett par minuter från sjukhuset, så märker jag hur missbrukarhjärnan börjar komma igång. Till saken hör att jag utagerat tidigare inom det området, att jag känner till ställen jag kan åka till, och att jag skulle kunna ladda ner appar och börja ”fiska”. En fredagkväll är det inte precis svårt att få napp. Jag är trött, jag är hungrid (då har det gått 6 timmar sedan jag åt sist), jag är ensam, dvs har möjlighet att utagera, och jag är ledsen för min dotters skull. Jag känner där och då att min missbrukarhjärna kommer igång och börjar ta fram flera olika planer för att utagera. Jag känner inte att jag hamnar i någon panik. Det är inte på den nivån. Jag har ett utanför-perspektiv på mig och ser vad som håller på att hända. I det läget är det ren observation jag ägnar mig åt. Men jag är också medveten om att de här planerna kan väldigt snabbt bli verklighet, och att jag inte har råd att chansa.
Jag sträcker mig därför ut mot min sponsor för att be om hjälp. Vad för hjälp? Jo, att kolla läget med mig under kvällen och även efterföljande morgon. Bara den vetskapen att någon vet vad som rör sig inom mig, att någon identifierar faran tillsammans med mig och att någon kommer att ställa raka frågor och göra det svårt för mig att slira och jiddra, blir ett effektivt sätt att stänga av missbrukarhjärnan. Min sponsor utmanar mig också med meningar som ”det ter sig lockande nu, men priset att betala skulle bli fruktansvärt högt”. Han ger mig tips också att om det är illa med ”suget”, köpa godis, chips och liknande och proppa mig med dessa. Man tappar rätt mycket av lusten att utagera när man känner sig riktigt äckligt mätt på dessa tomma kalorier. Så långt behövde det inte gå. Det räckte med samtalet på kvällen, några uppföljande sms under kvällen och morgonen, och ett samtal under förmiddagen.
Vi kämpar alla med vårt missbruk. Vi strävar mot helhet så att missbrukets grepp och lockelse alltmer förlorar i kraft. Vi blir nyktra. Vi slutar utagera. Vi börja bli vänner med oss själva. Men vi upphör aldrig att vara missbrukare. Detta är en av de viktigaste lärdomarna för mig i min resa mot helhet. Det är enbart när jag erkänner min sjukdom och hur sjuk jag är, som jag kan bli frisk. Det är enbart när jag erkänner min maktlöshet (steg 1) som min resa börjar mot ett förstånd som inte längre plågas av vansinne. Jag anser det vara fullständigt nödvändigt att säga ”Jag heter E och jag är sex- och kärleksberoende”, för att inte utagera. Jag håller på att tillfriskna, men jag kommer aldrig att vara så frisk att jag kan säga ”Jag heter E, före detta sexberoende”. Den dagen jag tror att jag kan säga så, är risken stor att mina dagar som tillfrisknande närmar sig sitt slut.
Jag kan ärligen säga att jag inte tror att jag hade utagerat igår kväll. Men jag är inte 100% säker på det. Och det räcker för att jag ska tillåta mig att hämta hjälp. Det är inte värt att chansa.
Och det är det som är det riktigt vackra i vår gemenskap, att vi kan säga ”hjälp mig” till varandra, att vi på ett sätt vet exakt vad det betyder när någon ringer, att ingen dömer utan svarar ”jag är med dig, jag hör av mig och kollar läget om en stund”. Tack till er alla i SLAA och liknande gemenskaper och program! I owe you my sobriety!
