Jag fortsätter läsa boken Wholeheartedness, av Chuck DeGroat. Det är en bok att läsa långsamt. Läsa är inte ens rätt ord. Bättre ord är tugga, äta, meditera över. Jag förmedlar några citat här, några meningar som verkligen slår an en sträng hos mig:
We […] turn our deep need into a shallow want and find a quick fix to satiate it. Like a ravenous teenager, we […] satisfy the immediate hunger pants with a drive-through cheeseburger thirty minutes before dinner rather than waiting for the feast that Dad and Mom are preparing at home.
Instead of courageously leaning in to our heart’s deepest fear – I’m not enough – we project outward, into people or things that might satisfy the ache, the hunger, even for e brief moment.
What we claim we need and what we claim we lack are two different things. I hear it every time a person I’m meeting with pushes aside the opportunity to feast on his or her deeper life in favor of the fast-food cheeseburger of a short-term solution or an immediate fix.
Running from the opportunity to draw from the deep well of our mysterious inner lives pulsing with both shame and glory, we treat that rising ache from within as something to quiet as quickly as we can.
Indeed, I believe that we’re created with deep desires that express themselves in our many longings, whether for beauty, success, security or love. We long desperately for happiness, for satisfaction, for meaning. Our desperation would be easy to diagnose and ”fix” if it were merely a problem of ”wanting too much”. But because we refuse to honor the ache within and all the questions it raises, we settle for too little. And we’re left with the stark reality that many of us aren’t really living, that many of us remain desperately hungry for more, and that, despite our shiny smiles, many of us aren’t really happy. (s 26-28).
DeGroat menar att denna vägran att på djupet möta oss själva, leder till en känsla av ”scarcity”, alltså en känsla av brist, knapphet, nöd, fattigdom, att vara utarmad. Han skriver vidare: ”Scarcity – a word once reserved to describe the plight of the most impoverished – is now a word that describes First-World consumers like us.”
Vi har allt, men tycker vi saknar allt. Vi är rika, men tycker vi är fattiga. Vi är världens avund, men vi är inte lyckliga. Det är som om vi vore människor som, fast de har tillgång till massor av mat och äter också i massor, ändå svälter ihjäl. Och vi svälter därför att vi vägrar att föra ett djupt samtal med den delen av oss som har ont. ”But because we refuse to honor the ache within and all the questions it raises, we settle for too little.”
Och specifikt när det gäller sexberoende och sexmissbruk, så blir jag påmind om en annan bok, Unwanted – How Sexual Brokenness Reveals Our Way to Healing, av Jay Stringer. En lysande bok, i vilken han skriver något som etsat sig fast hos mig, nämligen att vårt missbruk av sex visar hur mycket vi egentligen hatar sex. Han menar att sex är tänkt att vara en otroligt meningsfull och intim koppling mellan två människor. När vi använder meningslöst sex som quickfix för att döva vår oro, vår ångest, för att fly från det vi tycker är obehagligt för stunden, eller även när vi använder sex för att skada oss själva, eller se till att sabotera för oss själva så mycket det går, därför att vi ”vet” djupt inom oss hur fruktansvärt misslyckade vi egentligen är och att vi inte förtjänar något gott i livet, då visar vi egentligen hur mycket vi hatar sex.
Jag tycker DeGroats och Stringers tankar samspelar väldigt väl här. Sex kan bli en festmåltid, om det innebär att vi är villiga att ta med hela oss in i vår sexualitet, tillsammans med någon som tar med hela sig. Men sex har blivit vårt quickfix för att slippa att på riktigt och på djupet ha med oss själva att göra. Sex har blivit en meningslös cheeseburgare som ersätter en tre rätters middag, därför att vägen till denna middag går genom ett äkta möte med oss själva. Och vi vill undvika oss själva så mycket det går. Trots att vi på det viset långsamt tvingar oss själva att leva i armod och djupaste fattigdom. Vi mättar oss själva för stunden, men förgiftar oss själva samtidigt (en diet på enbart cheeseburgare skulle ha den effekten på oss).
Och det är där 12 stegsprogrammet kan finnas med i bilden. Det är en spegel som tvingar oss att möta oss själva, att se oss själva, som tvingar oss att ha med oss själva att göra. Och dessutom innebär att vi släpper in någon annan i vårt liv (sponsorn, andra gruppmedlemmar, osv…), som får se det vi ser, som bevittnar vårt möte med oss själva. Men i det mötet öppnas möjligheten, att äntligen börja leva på riktigt och på djupet. Att äntligen börja äta av en festmåltid.
