Nya tag…

Jag har haft det ganska jobbigt de senaste 6-7 veckorna. Jag skulle vilja benämna mitt tillstånd de veckorna för ”torrfylla”. Jag agerar inte ut men beroendepersonen i mig bråkar rejält, jag märker av att den vill försöka etablera en beroendelogik igen, t ex ”det är inte så farligt att kika på porr – om jag får hantera mitt liv den vägen skadar det ingen. Jag är i alla fall inte otrogen. Och så slipper jag kämpa så djuriskt.” Och så vidare. Vi har installerat en ny router hemma, som kom med en förvånansvärt bra filter mot porrsidor. Oj, vad den har lett till frustration. Jag var ”tvungen” att liksom knäcka filtret. Till slut lyckades ja, men det tar 20-30 minuter, och med tanke på att beroendet vill ha tillfredställelse nu, så gör det att porren mister en hel del av sin attraktionskraft. Och det är mitt tillfrisknande Jag mycket tacksam för, men beroendet har liksom varit mycket frustrerat. Och visst, jag skulle kunna använda mobilen och mobildata, men där har jag installerat en app som övervakar vad jag gör och skickar till en person som på det sättet kan se vad jag håller på med.

Frustrationen har inte handlat om att jag velat titta på porr varje dag, eller ens har gjort det. Men när dörren stängdes på det sättet för möjligheten att konsumera porr, så reagerade jag oväntat kraftigt. Ungefär som när min fru drog en gräns att jag aldrig mer får agera ut sexuellt med någon annan, för då är vår relation slut. Hennes ultimatum är självklart. Det är otroligt att hon vill ge mig en chans till. Men samtidigt finns det en sorgeprocess över att stänga den dörren för resten av mitt liv. Tanken på att aldrig mer få agera ut sexuellt med andra ter sig ibland fullständigt skrämmande. Ändå är det 18 månader sedan nu som jag sist utagerade. Tanken på att aldrig mer utagera skrämmer i klart mindre grad nu, men då och då blir den tanken som sagt överväldigande. Vilket påminner om att vår nykterhet är en dag i taget, och som min sponsor säger ”ibland är det t o m en kvart i taget, ibland en minut i taget”. Så nu när möjligheten att konsumera porr begränsats så kraftigt har det egentligen varit samma process i mig.

Och när jag försöker bilda mig en uppfattning om varför jag hamnar i en sådan svacka så blir min analys följande:

  • Jag har jobbat mycket sedan början på januari. Jag gick upp till heltid. Tidigare hade jag en dag i veckan ledig, för återhämtning och för djupare reflektion och arbete i stegen.
  • Detta har lett till en trötthet som ibland varit överväldigande.
  • I den tröttheten har jag slarvat med det nödvändiga arbetet (rutiner på morgon med överlämning till Gud, meditation, inventering på kvällen, möten, osv.)
  • Då kommer det självklara resultatet att det blir jobbigt. Det friska jaget tynar och beroendejaget börjar sakta ta över igen.
  • Karaktärsfel som brist på disciplin och uthållighet hjälper inte heller.

Men så har jag haft en riktigt bra vecka nu (från i måndags till idag: 6 dagar), med ingen ansats alls att på riktigt vilja utagera (kolla på porr eller sexuellt upphetsande bilder). Tankar kommer regelbundet. Men det har inte blivit ”vita knogar”. Utan jag har kunnat tacka vänligt men bestämt nej till erbjudandet och det har räckt. Vad är det då som gjort det möjligt?

  • Först och främst tackar jag Gud, min Högre Kraft, för den gåvan. Det är nog en erfarenhet hos oss alla beroende och missbrukare, att vi av nåd får dagar, veckor, kanske t o m månader, då det känns som att vi rör oss i en ny och oväntad frihet. Det är också en del av Löftena: ”[…] Vi kommer att få uppleva en ny frihet […]”. Ibland kommer sådana faser av frihet som en oas i öknen.
  • Men jag ser tydligt också att det hör samma med vissa konkreta handlingar:
    • en rejäl tid av reflektion för en vecka sedan, då jag bland annat reviderade min linjeplan,
    • ett rejält samtal med min sponsor (två pass samma kväll faktiskt),
    • delaktighet i ett möte då jag verkligen öppnade upp för mitt tillstånd, av ”torrfylla” och väldigt bra delningar överhuvudtaget under det mötet,
    • tog tag i morgonrutinerna igen: en meditation i appen Smiling Mind, en meditativ andakt i appen Soulspace, en stund av bön (jag utgår alltid från Fader Vår och utvecklar bönen efter behov) och överlämning,
    • lyssnat en hel del på musik som får mitt hjärta att sträcka mig mot Gud,
    • tog tag i kvällsrutinen igen med en inventering över dagen,
    • ett långt samtal med en av mina sponsirer för att leda honom genom det 3:e steget

Så med förundrad tacksamhet över en vecka av frihet, sträcker jag mig mot framtiden, en dag i taget. Om det är något som de senaste veckorna lärt mig, det är verkligen att jag inte fixar det på egen hand. Jag behöver daglig kontakt med Gud, jag behöver Mötet, jag behöver kontakt med sponsor och sponsir. På egen hand är jag sannerligen körd.

En bön för första steget

Jag gick igenom min lista med böner (finns under rubriken ”resurser”). Då var det en bön som verkligen slog an en ton inom mig. Det är en bön jag skrev för det första steget (Vi erkände att vi var maktlösa inför vårt sex- och kärleksberoende – att vi inte längre kunde hantera våra liv.)

Här kommer den, hoppas den kan välsigna någon mer än bara mig:

”Herre, min vilja är ohjälpligt böjd under mina begär,
Mitt missbruk är min herre och jag är dess slav.
Du har kallat mig till frihet, men frihet är ingenting jag kan uppnå själv.
Visa mig hur djupt missbruket formar mina tankar och känslor
Och hur mina reaktioner till det jag möter i livet leder mig till missbruk,
så att jag verkligen kan överlämna allt till dig.
Min vilja kan inte åstadkomma något här,
Men du kan återge mig mitt förstånd.
Så jag presenterar min vilja inför dig
I dess vanställda form
Hjälp mig att se den som den är,
så jag aldrig mer förlitar mig på den.”

/E

Ytterligare ett par resurser

Jag har sammanställt i ett par dokument vilka andliga principer som finns i varje steg, samt vad vi behöver ge upp i varje steg. Jag lägger upp dessa dokument bland de andra resurserna.

För dig som är ny och vill veta mer om vad arbetet med 12 steg innebär, kan jag varmt rekommendera webbsidan www.takethe12.org. Materialet är på engelska och särskilt inriktat mot alkoholproblematik, men grundproblemet är som sagt aldrig alkoholen, drogerna, sex eller vad vi nu lyckas missbruka.

Grundproblemet är att vi är ensamma och skiljda från Gud, från andra och från oss själva. Därför är 12 stegsarbetet mycket likartat oavsett problematik. Jag själv har haft enorm nytta av det som finns i takethe12. Och jag önskar inget mer än att materialet jag lägger upp här ska hjälpa dig att komma närmare dig själv, närmare andra, och närmare en Högre Kraft.

Stegen och andliga principerLadda ner
Vad vi ger upp i de olika stegenLadda ner

Några tänkvärda citat

Jag fortsätter läsa boken Wholeheartedness, av Chuck DeGroat. Det är en bok att läsa långsamt. Läsa är inte ens rätt ord. Bättre ord är tugga, äta, meditera över. Jag förmedlar några citat här, några meningar som verkligen slår an en sträng hos mig:

We […] turn our deep need into a shallow want and find a quick fix to satiate it. Like a ravenous teenager, we […] satisfy the immediate hunger pants with a drive-through cheeseburger thirty minutes before dinner rather than waiting for the feast that Dad and Mom are preparing at home.

Instead of courageously leaning in to our heart’s deepest fear – I’m not enough – we project outward, into people or things that might satisfy the ache, the hunger, even for e brief moment.

What we claim we need and what we claim we lack are two different things. I hear it every time a person I’m meeting with pushes aside the opportunity to feast on his or her deeper life in favor of the fast-food cheeseburger of a short-term solution or an immediate fix.

Running from the opportunity to draw from the deep well of our mysterious inner lives pulsing with both shame and glory, we treat that rising ache from within as something to quiet as quickly as we can.

Indeed, I believe that we’re created with deep desires that express themselves in our many longings, whether for beauty, success, security or love. We long desperately for happiness, for satisfaction, for meaning. Our desperation would be easy to diagnose and ”fix” if it were merely a problem of ”wanting too much”. But because we refuse to honor the ache within and all the questions it raises, we settle for too little. And we’re left with the stark reality that many of us aren’t really living, that many of us remain desperately hungry for more, and that, despite our shiny smiles, many of us aren’t really happy. (s 26-28).

DeGroat menar att denna vägran att på djupet möta oss själva, leder till en känsla av ”scarcity”, alltså en känsla av brist, knapphet, nöd, fattigdom, att vara utarmad. Han skriver vidare: ”Scarcity – a word once reserved to describe the plight of the most impoverished – is now a word that describes First-World consumers like us.”

Vi har allt, men tycker vi saknar allt. Vi är rika, men tycker vi är fattiga. Vi är världens avund, men vi är inte lyckliga. Det är som om vi vore människor som, fast de har tillgång till massor av mat och äter också i massor, ändå svälter ihjäl. Och vi svälter därför att vi vägrar att föra ett djupt samtal med den delen av oss som har ont. ”But because we refuse to honor the ache within and all the questions it raises, we settle for too little.”

Och specifikt när det gäller sexberoende och sexmissbruk, så blir jag påmind om en annan bok, Unwanted – How Sexual Brokenness Reveals Our Way to Healing, av Jay Stringer. En lysande bok, i vilken han skriver något som etsat sig fast hos mig, nämligen att vårt missbruk av sex visar hur mycket vi egentligen hatar sex. Han menar att sex är tänkt att vara en otroligt meningsfull och intim koppling mellan två människor. När vi använder meningslöst sex som quickfix för att döva vår oro, vår ångest, för att fly från det vi tycker är obehagligt för stunden, eller även när vi använder sex för att skada oss själva, eller se till att sabotera för oss själva så mycket det går, därför att vi ”vet” djupt inom oss hur fruktansvärt misslyckade vi egentligen är och att vi inte förtjänar något gott i livet, då visar vi egentligen hur mycket vi hatar sex.

Jag tycker DeGroats och Stringers tankar samspelar väldigt väl här. Sex kan bli en festmåltid, om det innebär att vi är villiga att ta med hela oss in i vår sexualitet, tillsammans med någon som tar med hela sig. Men sex har blivit vårt quickfix för att slippa att på riktigt och på djupet ha med oss själva att göra. Sex har blivit en meningslös cheeseburgare som ersätter en tre rätters middag, därför att vägen till denna middag går genom ett äkta möte med oss själva. Och vi vill undvika oss själva så mycket det går. Trots att vi på det viset långsamt tvingar oss själva att leva i armod och djupaste fattigdom. Vi mättar oss själva för stunden, men förgiftar oss själva samtidigt (en diet på enbart cheeseburgare skulle ha den effekten på oss).

Och det är där 12 stegsprogrammet kan finnas med i bilden. Det är en spegel som tvingar oss att möta oss själva, att se oss själva, som tvingar oss att ha med oss själva att göra. Och dessutom innebär att vi släpper in någon annan i vårt liv (sponsorn, andra gruppmedlemmar, osv…), som får se det vi ser, som bevittnar vårt möte med oss själva. Men i det mötet öppnas möjligheten, att äntligen börja leva på riktigt och på djupet. Att äntligen börja äta av en festmåltid.

När missbrukarhjärnan spökar

Vi som arbetar i 12-stegsprogram är bekanta med HALT. Det betyder att man ska undvika situationer där man blir för hungrig (Hungry), arg (Angry), ensam (Lonely) och trött (Tired).

Igår kväll hamnade jag i en situation då jag var väldigt trött, ensam och hungrig. Inte arg däremot, men väl ledsen och bekymrad.

Min dotter har inte mått bra ett tag. Och vi var på BUP igår, och det bestämdes att hon behövde läggas in. Så det blev att fortsätta mot Jönköping, för att komma fram innan en viss tid. Det var inte riktigt planerat att det skulle bli så, och vi åkte därför utan packning. Jag sa till min dotter att vi skulle köpa det nödvändiga på plats.

Det är som alltid att saker och ting tar sin tid, så till slut, när klockan är ca 18:00 så lämnar jag min dotter på avdelningen för att handla.

På väg mot affären där jag tänkt börja handla, ett par minuter från sjukhuset, så märker jag hur missbrukarhjärnan börjar komma igång. Till saken hör att jag utagerat tidigare inom det området, att jag känner till ställen jag kan åka till, och att jag skulle kunna ladda ner appar och börja ”fiska”. En fredagkväll är det inte precis svårt att få napp. Jag är trött, jag är hungrid (då har det gått 6 timmar sedan jag åt sist), jag är ensam, dvs har möjlighet att utagera, och jag är ledsen för min dotters skull. Jag känner där och då att min missbrukarhjärna kommer igång och börjar ta fram flera olika planer för att utagera. Jag känner inte att jag hamnar i någon panik. Det är inte på den nivån. Jag har ett utanför-perspektiv på mig och ser vad som håller på att hända. I det läget är det ren observation jag ägnar mig åt. Men jag är också medveten om att de här planerna kan väldigt snabbt bli verklighet, och att jag inte har råd att chansa.

Jag sträcker mig därför ut mot min sponsor för att be om hjälp. Vad för hjälp? Jo, att kolla läget med mig under kvällen och även efterföljande morgon. Bara den vetskapen att någon vet vad som rör sig inom mig, att någon identifierar faran tillsammans med mig och att någon kommer att ställa raka frågor och göra det svårt för mig att slira och jiddra, blir ett effektivt sätt att stänga av missbrukarhjärnan. Min sponsor utmanar mig också med meningar som ”det ter sig lockande nu, men priset att betala skulle bli fruktansvärt högt”. Han ger mig tips också att om det är illa med ”suget”, köpa godis, chips och liknande och proppa mig med dessa. Man tappar rätt mycket av lusten att utagera när man känner sig riktigt äckligt mätt på dessa tomma kalorier. Så långt behövde det inte gå. Det räckte med samtalet på kvällen, några uppföljande sms under kvällen och morgonen, och ett samtal under förmiddagen.

Vi kämpar alla med vårt missbruk. Vi strävar mot helhet så att missbrukets grepp och lockelse alltmer förlorar i kraft. Vi blir nyktra. Vi slutar utagera. Vi börja bli vänner med oss själva. Men vi upphör aldrig att vara missbrukare. Detta är en av de viktigaste lärdomarna för mig i min resa mot helhet. Det är enbart när jag erkänner min sjukdom och hur sjuk jag är, som jag kan bli frisk. Det är enbart när jag erkänner min maktlöshet (steg 1) som min resa börjar mot ett förstånd som inte längre plågas av vansinne. Jag anser det vara fullständigt nödvändigt att säga ”Jag heter E och jag är sex- och kärleksberoende”, för att inte utagera. Jag håller på att tillfriskna, men jag kommer aldrig att vara så frisk att jag kan säga ”Jag heter E, före detta sexberoende”. Den dagen jag tror att jag kan säga så, är risken stor att mina dagar som tillfrisknande närmar sig sitt slut.

Jag kan ärligen säga att jag inte tror att jag hade utagerat igår kväll. Men jag är inte 100% säker på det. Och det räcker för att jag ska tillåta mig att hämta hjälp. Det är inte värt att chansa.

Och det är det som är det riktigt vackra i vår gemenskap, att vi kan säga ”hjälp mig” till varandra, att vi på ett sätt vet exakt vad det betyder när någon ringer, att ingen dömer utan svarar ”jag är med dig, jag hör av mig och kollar läget om en stund”. Tack till er alla i SLAA och liknande gemenskaper och program! I owe you my sobriety!

Sökandet efter helhet

Målet med 12 stegsprogrammet är inte nykterhet. Nykterhet är i stället en resurs, en tillgång i strävan efter ett förändrat liv (de 5 tillgångarna enligt SLAA är nykterhet, möten/sponsorskap, stegen, service och andlighet). Målet är helhet. Inget mindre än så. Eller annorlunda uttryckt: målet är att den inre söndringen ska upphöra. Att vi till sist äntligen omfamnar oss själva och blir tillfreds med dem vi är, dem vi blev, och med livet som blev vårt. Att vi blir våra bästa vänner, att vi trivs i vårt eget sällskap. Att vi inte längre känner det inre tvånget att behöva fly ifrån oss.

Jag har börjat läsa en bok: Wholeheartedness, Busyness, Exhaustion, and Healing the Divided Self, av Chuck DeGroat.

Jag bifogar och kommenterar några utdrag från de första sidorna, som jag finner väldigt tänkvärda.

I grunden kan man säga att DeGroats definition av helhet kan sammanfattas i att ”know and be known”, alltså känna och vara känd. Helt enkelt att det inte längre finns massor med slöjor i min syn på mig själv eller min syn på andra. Jag kan se med en klar blick, och jag kan överge perfektionismen, och i stället omfamna hela mig.

Det är inte fråga om en käck ”vara mitt bästa jag”, eller ge sig ut på ett projekt för att höja sin självkänsla. i stället handlar det om ”a new kind of journey in which the goal of growth in self-esteem is replaced by a more generous and compassionate understanding of all that is broken and messy and unlovable within is.” Läs om citatet. Välvillig, generös, barmhärtig förståelse och omfamning av allt som är brustet, nedsmutsat och ”oälskvärt” i oss.

Resan i de 12 stegen följer det här mönstret. De 12 stegen erbjuder oss en spegel där vi kan se oss själva som de vi är. Maktlösa. Vansinniga. Drivna av harm, förbittring, rädslor. Fullständigt urspårade egon. Oförmögna att ”känna och vara kända”, utan tvärtom, i ständig flykt från oss själva i och genom våra relationer. Vi konfonteras med bristerna i vår karaktär. Med hur vi skadat andra. Vi inser att vi aldrig har varit i strid med andra, med världen. Utan vi har hela tiden varit i strid med oss själva. Vi konfronteras med nödvändigheten av att gottgöra dem vi skadat. Men denna till synes obarmhäriga skärskådning av det egna vansinnet, har aldrig som syfte att spä på det egna glödande självföraktet. Aldrig! Någonsin! Det är här den Högre Kraften kommer in. En Högre Kraft som är kärlek, som är nåd, som tänker goda tankar för oss. En som i ordets allra djupaste innebörd är med oss. Och vi inser att det enda sättet att bli hel är att erkänna hur trasiga vi är. Alla självhjälpsprogram som bortser från att blotlägga oss själva för dem vi verkligen är, kan bara producera sockervadd. Fluff. Härligt fluff måhända, men bara fluff. Bara luft. Det enda sättet att bli hel är att se och erkänna trasigheten. Först då kan vi på riktigt sträcka ut en barmhärtig hand till oss själva. Allt annat är förljuget. DeGroat fortsätter skriva, på ett sätt som var och en som krossats på de 12 stegen kan instämma med: ”My own journey toward wholeness feels less like a goal I’m attaining and more like a continual falling and falling which, paradoxically, leeds to surrender and self-compassion.” Surrender. Ge upp. Steg 3: ”Vi beslöt att lägga vår vilja och våra liv i händerna på Gud, så som vi uppfattade Gud.” Och så self-compassion. Barmhärtighet. Vi lär oss att vi är fullständigt ansvariga för våra val. Men att det inte är vårt fel. Vi kunde inte annat. Vi led så fruktansvärt, vi hade gått igenom saker som vi ville glömma, vi kände oss så illa till mods i våra kroppar, i våra minnen, i våra känslor. Vi utagerade för att vi ville leva. Känna oss levande. Eller glömma. Låtsas ett ögonblick att ”det andra” inte längre fanns. Och det är där den här synen på helhet som en nåd som vi räcker ut åt oss själva, blir så viktig. ”Jag är helt och hållet ansvarig, men jag är också helt och hållet förlåten, och helt och hållet älskad”.

Alla vi missbrukare håller nog också med De Groat när han skriver att ”being known is a terribly uncomfortable thing”. När vi går på möten. När vi släpper in andra på mötena i vår värld. När vi avslöjar inför en sponsor det vi aldrig förr avslöjat för någon annan. Nog är det obekvämt. Men det är det vi behöver göra. Tillåta oss att bli kända. Inte som dem vi vill vara, inte som den bild av oss vi så gärna vill projicera, utan som dem vi är. Det är vår oförmåga att göra det som drivit en stor del av vårt missbruk. Nu ger vi upp våra försvar, våra murar, våra illusioner, våra masker. Antingen är vi dem vi är (dvs väldigt bristfälliga människor som bäst, i de flesta fall fruktansvärt tilltrasslade, ja, trasiga) eller låtsas vi vara någon annan (”allt är ok!”, ”jag mår bra”, ”jag har koll på läget”, osv…). Och när vi låtsas driver vi på vårt missbruk.

Jag avslutar med ett längre citat från boken, s 15 (alla tidigare citat är från sidorna dessförinnan): ”Here’s what I’m learning personally about wholeness. I’m learning that it can’t be managed. It can’t be scheduled. It can’t be attained in seven easy steps or three key disciplines. And while disciplines and boundaries and wise life choices are building blocks of a life well-lived, we learn wholeness, more often than not, when our boundaries are shattered, when our disciplines fail us, when our theologies stump us, when our supposedly wise choices betray us. We learn by un-learning, by stumbling and falling into the very thing, we attempted to gain on our own terms. This, I believe, is the deep wisdom of my Christian tradition. Like love, wholeness is discovered in a thousand disappointments, embarrassments, and missteps. It’s discovered as our egos are shattered in the inviting presence of Another, One who calls us to belong. It’s experienced as a unity within ourselves and with our world that is indescribably satisfying. While I sought to master Divinity, Divinity sought to love me. But it takes a lifetime to be broken of our ego-and-control- addictions, which do in fact lead to the madness of a divided life.”

Mitt liv som ett äppelträd

Jag hade fått ett äppelträd i gåva. Jag började göra i ordning en grop i trädgården, och när jag var klar tog jag upp trädet från dess förpackning. Än idag vet jag inte hur jag bar mig åt, men plötsligt lossnade mer än hälften av rotpaketet. Kvar på trädet var ett fåtal rötter. Jag började gråta. Helt enkelt därför att det slog mig vilken bra bild på mitt liv detta var. Jag hade med mitt vansinne ordentligt kapat mina rötter. Och jag kände att jag var på väg att dö. Detta träd blev en symbol för mitt liv. Jag planterade trädet, och bad innerligt och med tårar till Gud att detta träd skulle överleva. Och när jag bad så var det egentligen mig själv jag bad för.

Trädet överlevde. Trädet har till och med börjat bära frukt. Jag tittar till det då och då, och känner ett märkligt samröre. På något sätt har det trädet blivit en mätare för hur det står till med mig. Jag har överlevt mitt vansinne, jag håller på att slå djupare och djupare rötter i en mylla som jag kan leva av, och jag börjar till och med se frukt i mitt liv. Att det är skillnad på mitt liv, och att jag får göra skillnad i andras liv.

Då fylls hjärtat av tacksamhet.